Hårt tränande ungdomars väg till friidrottseliten!

Titta vad jag hittade, skitsöt och gammal bild på snyggaste och bästaste 92:gänget ;D Den är från Berlin 07! Ja vad säger man, alla har vi varit små :)

Om man söker på Youtube efter "Sian Welch & Wendy Ingraham" kan man få se hur en målgång i ett ironmanlopp kan se ut. Jag är dock övertygad om att vår järnman Eriks målgång, trots en särdeles tuff dag, präglades av något högre knälyft. 3,8 kilometers simning följt av 18 mils cykling toppat med ett marathonlopp... stenhårt (och lite galet?)! Starkt jobbat Erik!

Ibland ställs dock ens föreställningar på ända; Hawaii Ironman (läses med mörk röst som i en biotrailer), tuffast av de tuffa, hårdast av de hårda, där karlar skrivs med stora bokstäver och där män är gjorda av metall.

"...fyllda av förväntan och spänning kollade athleterna in varandra och glänste med sina supercyklar iförda spandex och compressionsocks."

Hmm....

Earl Grey

Redan på flygplatsen i LA kunde man skilja vissa människor ur mängden, det var dom brunbrända triathleterna som såg ut att vara huggna ur sten på väg till Kona Hawaii. När jag klev ur planet på the big Island kände jag den fuktiga varma luften slå emot mig med kraft. Skillnaden mot den friska, syrerika luften när jag skrapade rutorna på bilen morgonen jag åkte var som en annan planet eller i alla fall som på andra sidan jordklotet.

Jag mötte upp några av de andra svenskarna på plats och tillsammans kollade vi banan och gjorde resterande förberedelser. Vi konstaterade att det var väldigt varmt och det kändes bara som det blev värre ju närmre tävlingsdagen vi kom. Vi åkte omkring med Acn avstängd och svettades enormt, allt för att försöka anpassa oss till värmen. Jag visste att formen var god men kände mig ändå seg och slö, orkeslös helt enkelt. Jag försökte slå bort oron och tänkte att det är ju lika för alla.

Stämningen i Kona var speciell, fyllda av förväntan och spänning kollade athleterna in varandra och glänste med sina supercyklar iförda spandex och compressionsocks. Det var som ett enda stort tävlingsområde där var och en följde sin ritual för att optimera uppladdningen.

Den tionde oktober 06.45 såg vi på när 64 proffs piskade fart i vattnet för att köra slut på varandra i årets mest prestigefyllda triathlontävling. Sen var det våran tur att placera oss vid startlinjen. Kustlinjen var fylld av åskådare, ovanför oss hovrade helikoptrar och under oss simmade dykare. Musik dunkade ur högtalarna som försökte överröstas av en exalterad speaker. Jag tog plats långt fram och något till höger, tänkte att hur illa kan det bli? I Frankfurt var det ju tusen startande till och det gick ju bra. Startskottet sköts med kanon sen bar det av. Jag vet inte om det kan kallas simning utan mer åt hållet kickboxning i kombination med brottning. Det var den absolut värsta simningen jag varit med om och det verkade som att alla gjorde allt för att förstöra för varandra. Det drogs, slogs och slets och när jag försökte lämna utrymme för några slagskämpar runt mig trycktes jag ner under vattnet av dom som kom bakifrån. Så höll det på ett bra tag och strax efter vändpunkten var det en tjej som ville åt dom fötter jag höll. Hon började veva på ordentligt mot mig och när jag gav tillbaka (jag vet men det var hon som började) så simmade hon rakt över mig nittio grader från vår riktning? Hon kanske såg några andra fötter hon skulle försöka komma åt.

Ut på cykeln var det bara att försöka komma in i rätt känsla när vi körde en sväng söderut för att sedan köra tillbaka genom staden och ut på Queen K. Det är vägen längs kusten upp till vändpunkten i Hawi. Det kändes ganska snart att det skulle bli tufft. Solen stekte och det var inte ett moln på himlen. Motvind, men inte så stark som vi känt av på träningen i alla fall. Jag tänkte att det är något som inte stämmer så jag började trycka i mig bars och sportdryck och salttabletter i hopp om att jag skulle få bättre ben. Illamåendet kom inte helt oväntat i takt med hetsätandet men det var bara att låta det komma, det fanns annat som var värre. Upp mot vändpunkten är det en hyfsad stigning och med solen på konstant grilleffekt blev man riktigt mörad. Nu mötte jag dom första proffsen som kom dunkande nerför och det gav lite nya krafter. Efter vändpunkten började banans roligaste stäcka det var bara peta i det tyngsta man hade och blåsa på. Här kan det vara riktigt starka sidvindar som blåser omkull cyklister men det var inte värre än att man fick lämna tempobågen någon kort stund. På vägen tillbaka tilltog vinden som hade vänt och blåste ganska friskt framifrån och från havssidan om vartannat. Det gick segt och jag började längta till löpningen och att få börja plocka placeringar som jag brukar.

Gjorde en hyfsad växling men tog mig tid att få hjälp med att bli insmetad med solskydd och få en våt kall handuk över nacken och för att vara ärlig så behövde jag nog sitta ner och bli ompysslad en stund. Det brände ordentligt på rygg, axlar och nacke där solen satt sina spår och den där spänstiga känslan jag kan få när löpningen väntar uteblev.

Ut på löpningen var det packat med åskådare när vi tog en sväng genom staden och söderut längs kusten på Alii drive. Det var åskådare hela vägen till södra vändpunkten det var meddelanden skrivet på gatan och dom boende längs vägen sprutade vatten på dom som ville. Det var 42C och hög luftfukighet, mig hade det nog passat bättre om det varit Farenheit. Det var riktigt tungt från första stegen men jag hoppades att det snart skulle släppa. Gjorde ett toastopp efter några kilometer och det va skönt att få lite skugga en stund. Efteråt kändes löpningen faktiskt lite lättare men det varade ca 200m. Pulsen var låg men jag fick ta i och ändå gick det lånsamt. Jag funderade på om jag skulle trycka på men det var tur att hjärnan fortfarande hade kapacitet att inse att det inte var någon bra idé. Det kan bli jobbigt att maxa en hel mara och jag ville till varje pris i mål. Jag bestämde mig då att jag inte skulle jaga tid utan hålla mig joggande så länge det var möjligt men hade redan börjat gå i kontrollerna för att hinna kyla av mig lite med is, våta svampar och få i mig lite vätska. Det var skönt när det beslutet var fattat för då började jag njuta av det hela. Jag var på Hawaii och körde en Ironman, det är få förunnat. Jag böjade småle och tog tacksamt emot påhejningarna och tillropen. En amerikanska skrek; -nice booty you´hot och det fick mig att skratta, något jag inte gjort i en triathlontävling innan. Ut på löpningen norrut på Queen K blev det genast glest mellan åskdarna för att bli helt tomt. Jag hejade på Chrissie som i var på väg mot en överlägsen seger och fick ett leende tillbaka. Det är en ganska tråkig större väg där man kan se vad man har framför sig bra långt. Svart lava kantar vägen i det karja landskapet vilket inte direkt gör det svalare. Nu var det bara att kämpa på till nästa vätskestation en i taget. Totalt är det 5000 frivilliga funktionärer som hjälper och stöttar de tävlande under den långa dagen. Dom gjode ett kanonjobb och jag såg verligen fram emot att komma till nästa kontroll och sen nästa. Efter vad som kändes som en evighet och nästan var det också, skymtade jag solpanelerna i det mytomsunna Natural Energy Lab. Stället som kan knäcka även dom bästa och loppet många gånger avgjorts. Det sägs vara det varmaste stället på banan och är ofta helt vindstilla. Jag tog det ändå med gott mod för det skulle ju också klaras av för att ta mig i mål och jag trodde faktiskt inte att det kunde bli varmare. Ack så fel jag hade. När jag närmade mig vändpunkten i Energy Lab hörde jag tonerna av Europe och The final countdown vilket gjorde mig på riktigt bra humör, jag sjöng med och gjorde dancemoves, dock bara med armarna, benen orkade inte riktigt. Jag gav high fives till åskådarna där och gav mig i väg tillbaka mot målet vid Kailua Pier. Nu var det bara runt tolv kilometer kvar och jag började tro på att jag skulle hålla mig joggande hela vägen. Väl tillbaka I staden ökade publiktrycket, solen började sjunka mot horisonten och temperaturen hade fallit några grader. Längs Alii drive var det smockat med folk, jag tryckte på och avverkade dagens bästa kilometertid. Genom målportalen och hörde hur speakern ropade; -Erik from Sweden, you are an Ironman!

/Erik

Vi klagade lite i bilen idag att vi aldrig uppdaterar bloggen, så då tänkte jag när jag ändå är i farten och uppdaterar min egna blogg så kan jag lika gärna uppdatera denhär, PLUS att det är mycket roligare än att plugga spanska ;D

Idag var det för mig första bosöträningen för iår. Några, eller okej typ alla, tjuvstartade förra veckan med Bosön men då va jag i åkersberga och tjockade mig, det är väl det man ska göra när det är lov?? Vi körde iaf på rätt bra med flygande 30 och sen individuell träning. Vet inte vad alla gjorde men tror att många hängde i gymet och trodde att de va coola tillsammans med alla biffar. Efter Bosön åkte vi till nån springaffär där vi hade rea och det  "var en sugig affär". HAHA jag vet FETT FULT ATT SITERA AV SIG SJÄLV! Men jag tyckte det va ett rätt bra citat för dom hade inget i min storlek och då menar jag verkligen INGET. Så det blev ingenting köpt för nästan nån tror jag. Men dagens rekord stog iaf jag och hanna för: Springa till donken, köpa en varsin cheesburgare och springa tillbaka till affären, på typ 1 min!!! Fett värt det!!

Nu ska jag plugga spanska för er som undra, önska mig lycka till för det lär behövas!!

<3 / Frida

PS Har glömt skriva det DRÖMMAR AV GULD, A, DRÖMMAR AV GULD, I, DRÖMMAR AV GULD, K, JA DET ÄR DRÖMMEN OM AIK!! SM GULD SM GULD SM GULD SM GULD!!!

AIK FINNS I VÅRA HJÄRTAN! <3