Ombytta roller
Efter att flera gånger ha blivit ombedd (läs: under hot om stryk) har det blivit dags för undertecknad att bidra till denna blogg med en rapport från de senaste dagarnas omtalade mästerskapstävlingar. Jag tänker nu inte på VM i Berlin utan på tävlingarna i Norrtälje, nämligen svenska mästerskapen för pojkar och flickor som har gått ut skolan.
Såväl ambitioner som förhoppningar var ju högt ställda inom klubben på förhand, dessvärre satte sjukdom och skador käppar i hjulen för flera av deltagarna både före och under tävlingshelgen. Tråkigt givetvis men samtidigt något att ha med i beräkningarna för de som tränar och tävlar på gränsen av vad kroppen förmår. Exakt hur dessa kroppar ser ut och varför de inte förmår mer låter jag vara osagt.
Ett inte oansenligt intresse för tävlingarna hade hur som helst infunnit sig och ombytta roller rådde i lördags när en grupp tillresta juniorer bekvämt satt på läktaren för att se tränare Per göra mästerskapscomeback. 200 meter var första gren och att försöken genomfördes i regn och rusk tidigt på dagen rubbade inte den rutinerade Per som tvärtom kontrollerat löpte igenom utan att göra mer än precis vad som krävdes för att gå vidare. En krånglande (akilles-?) häl hindrade honom dock att få ut full potential i finalen och medaljerna kändes väl aldrig riktigt nära. Humöret på läktaren var dock i topp, kanske på grund av Hannas medhavda vatten som konstaterades inte komma från någon hälsokälla. Då VFKs stafettlag utgått på förhand återstod längdhoppet för Per som trots en allt mer smärtande hälsena gjorde ett mycket annorlunda försök att delta. Då det visade sig att han glömt att pricka av sig lyckades han med konststycket att först övertala funktionären om att bli inskriven i startfältet, sedan delta i inmarschen för att till sist be om att få bli struken igen från startlistan. Man kan inte annat än imponeras av sådan klass! En obetydlig tävlande sätter sig bara diskret i bilen och åker hem, men tillhör man publikfavoriterna utgår man prestigefyllt och med stil - efter inmarschen!
Det skall tilläggas att stryka sig är ett privilegium som endast tillkommer tränaren. För övriga gäller som vanligt att endast senor eller muskler som är helt av räknas som anledning att inte tävla.
Vad juniorerna tyckte om tävlingarna är inte helt klarlagt men de såg i alla fall ut att trivas med att själva slippa nervositet och press för en dag och kanske var det inte sista gången de fick uppleva denna omväxling. Det viskas redan om revansch i Bollnäs vid kommande inomhusmästerskap.
Tidigare mästerskapsrekord som 30.51,48 på 10 000 m (Christer Hanell 1986), 14.34,38 på 5000 m (Lars Axelsson 1995) och 48,63 på 400 m (Mattias Sunneborn 2007) skvallrar om att dessa tävlingar innehåller en hel del idrottsliga topprestationer, men de mest beundransvärda idrottarna måste ändå vara de som bryter våra föreställningar om vad människan förmår, som tex 93-årige Herbert som sprang 100 och 200 m (Usain... vem är det?) och själv satt jag stum av beundran på läktaren och såg deltagarna i klassen M80 passera mållinjen i 800-metersloppet på 1.59,00...med bara ett varv kvar.
Mr T
Såväl ambitioner som förhoppningar var ju högt ställda inom klubben på förhand, dessvärre satte sjukdom och skador käppar i hjulen för flera av deltagarna både före och under tävlingshelgen. Tråkigt givetvis men samtidigt något att ha med i beräkningarna för de som tränar och tävlar på gränsen av vad kroppen förmår. Exakt hur dessa kroppar ser ut och varför de inte förmår mer låter jag vara osagt.
Ett inte oansenligt intresse för tävlingarna hade hur som helst infunnit sig och ombytta roller rådde i lördags när en grupp tillresta juniorer bekvämt satt på läktaren för att se tränare Per göra mästerskapscomeback. 200 meter var första gren och att försöken genomfördes i regn och rusk tidigt på dagen rubbade inte den rutinerade Per som tvärtom kontrollerat löpte igenom utan att göra mer än precis vad som krävdes för att gå vidare. En krånglande (akilles-?) häl hindrade honom dock att få ut full potential i finalen och medaljerna kändes väl aldrig riktigt nära. Humöret på läktaren var dock i topp, kanske på grund av Hannas medhavda vatten som konstaterades inte komma från någon hälsokälla. Då VFKs stafettlag utgått på förhand återstod längdhoppet för Per som trots en allt mer smärtande hälsena gjorde ett mycket annorlunda försök att delta. Då det visade sig att han glömt att pricka av sig lyckades han med konststycket att först övertala funktionären om att bli inskriven i startfältet, sedan delta i inmarschen för att till sist be om att få bli struken igen från startlistan. Man kan inte annat än imponeras av sådan klass! En obetydlig tävlande sätter sig bara diskret i bilen och åker hem, men tillhör man publikfavoriterna utgår man prestigefyllt och med stil - efter inmarschen!
Det skall tilläggas att stryka sig är ett privilegium som endast tillkommer tränaren. För övriga gäller som vanligt att endast senor eller muskler som är helt av räknas som anledning att inte tävla.
Vad juniorerna tyckte om tävlingarna är inte helt klarlagt men de såg i alla fall ut att trivas med att själva slippa nervositet och press för en dag och kanske var det inte sista gången de fick uppleva denna omväxling. Det viskas redan om revansch i Bollnäs vid kommande inomhusmästerskap.
Tidigare mästerskapsrekord som 30.51,48 på 10 000 m (Christer Hanell 1986), 14.34,38 på 5000 m (Lars Axelsson 1995) och 48,63 på 400 m (Mattias Sunneborn 2007) skvallrar om att dessa tävlingar innehåller en hel del idrottsliga topprestationer, men de mest beundransvärda idrottarna måste ändå vara de som bryter våra föreställningar om vad människan förmår, som tex 93-årige Herbert som sprang 100 och 200 m (Usain... vem är det?) och själv satt jag stum av beundran på läktaren och såg deltagarna i klassen M80 passera mållinjen i 800-metersloppet på 1.59,00...med bara ett varv kvar.
Mr T
Kommentarer
Trackback
