Hårt tränande ungdomars väg till friidrottseliten!

CHANS TILL REVANSCH
Då tänkta triumfer i förra sommarens svenska veteranmästerskap i Norrtälje p g a sjukdomar och skador gick om intet och kanske i viss mån istället blev en uppvisning i hur man bäst förenar lytta med löje, hade det i helgen som var blivit dags för motsvarande inomhusmästerskap och chans till revansch.

Truppen var denna gång reducerad till endast en tävlande (undertecknad) men tävlingsteamet var kraftigt förstärkt med en manager, Heike, som med gedigen rutin och erfarenhet från liknande uppgifter på Olsborgsvägen skötte all markservice i form av lunch, kaffe, kartläsning, hotellbokning, videokamera m m, samt en tränare, Per, som ansvarade för tips, mental coachning, tidtagning och även var behjälplig med att hitta på ursäkter till mina resultat (mer om det senare).

RESAN UPP OCH TÄVLINGSGREN NR 1
Lördag förmiddag fyllde vi bilen med väskor, matsäck och långfärdsskidor (Per har ju ett stundande Vasalopp att tänka på) och lämnade våra sydligare breddgrader med sikte på Hälsingland. Färden upp präglades av djupsinnig dialog och insiktsfulla analyser om tillvaron (hrrm) och innan vi visste ordet av befann vi oss vid Höghammarhallen i Bollnäs där förberedd lunch intogs på läktaren medan vi såg Mattias Sunneborn krossa motståndet i både längdhopp och 60 m.

Vid tretiden hade det blivit dags för helgens första första löpning för min del nämligen det över 1500 meter. På förhand uppsatta mål ledde till en ambitiös öppning som dock halvvägs genom loppet förbyttes till någon form av bekvämlighetstempo, vilket på medeldistanserna fort reducerar ett bra resultat till ett mediokert.

EN ANNORLUNDA VÄRVNING
Tempot och den förhållandevis korta distansen till trots lyckades det mig att varva en av deltagarna; ett välbekant namn från Huddinge. Denne löpare, en till synes mycket trevlig person, är känd som en flitig deltagare i olika tävlingssammanhang. Alltid med ett leende på läpparna och ungefär lika ofta förankrad i de nedre regionerna av resultatlistan.

Per, som är en person som skyndar långsamt när det gäller att ta till sig ny teknik, satt på läktaren och försökte sms:a en tävlingsrapport men missade att telefonen ibland föreslår andra ord än de man tänkt sig, med resultatet att Jonas strax därpå satt hemma i Vallentuna i ett chocktillstånd och konstaterade att Tomas av okänd anledning värvat ovan nämnde Huddingelöpare.

KAMERATRUBBEL OCH UPPLADDNING
När tävlingsdagen var avslutad bar det av till närliggande Söderhamn för incheckning på hotell. Efter genomgång av Heikes videoupptagning av loppet kunde jag konstatera att ett okänt fel på kameran gör att bilden inte alls gör min kropp rättvisa och att mitt löpsteg inte heller återges så kraftfullt och snärtigt som det ska vara. Jag lät mig dock inte nedslås alltför mycket av kamerans brister utan tröstade mig med några nävar alla-hjärtans-daggodis.

Ett bra sätt att laddda inför nästa dags tävlingar kan vara att röra lite på sig, kanske stretcha lite extra samt att fokusera på uppgiften genom att upprepade gånger gå igenom kommande lopp i huvudet. Utan minsta tanke på detta satte vi på kvällen kurs på en trevlig restaurang där vi kunde återuppta våra filosofiska djupdykningar och inmundiga god mat och dryck till rytmen av Söderhamns vibrerande nattliv.

TÄVLINGSGREN NR 2 OCH SUMMERING
Klockan tolv om söndagen stod jag återigen laddad på startlinjen redo för 800-metersloppet som var den andra och sista delen av tävlingshelgen. Fast jag under detta lopp försökte att visa lite tuffare tag infann sig igen en viss bekvämlighetskänsla och på upploppet kämpade jag inte så mycket för en bra sluttid som för möjligheten att varva (dock inte värva) vår vän från Huddinge som ändå klarade sig med några decimeters marginal.

Resultaten då, undrar den nyfikne? För att inte tala om den (kanske lite halvdåliga) ursäkt som så taktiskt utarbetats med hjälp av tävlingsteamet. Jo, det är svårt att göra bra tider utan en bra hare och det blev ju ändå guld på bägge distanserna.

HEMÅT IGEN
Efter förrättad prisutdelning begav vi oss söderut och väl hemkommen igen avstod jag från Per och Heikes förslag att köra genom Närtuna med öppen taklucka, tutandes och sjungandes "SM-guld, SM-guld..." och valde istället att landa i tv-soffan framför OS-sändningarna.

Nu återstår bara att tacka tävlingsteamet för all hjälp och önska lycka Per lycka till i Vasaloppet (han borde vara bättre förberedd än någonsin nu när hans skidor har fått känna på det lite bistrare klimatet längre norrut).

T-Rex